Jag är en snart 21 årig tjej som heter Line, som har en väldans massor med intressen.
Jag tycker om musik, dans och teater, djur natur, fotografera och att skapa saker med mina händer.
I framtiden vet jag inte vad jag vill arbeta med, men jag vill hålla kvar vid mina intressen.
Nu har jag precis avslutat en ettårig utbildning i stickning, på Sätergläntan i Dalarna. Så får vi se vart jag tar vägen i höst!
Hösten 2011 så arbetade jag som zombie/alien på Boda Borg med ett par kompisar, vi skulle delvis vara placerade i celler där det fanns effektbelysning - s.k. strobbljus.
Jag var inne i min cell när jag blev ombedd att trycka på knappen för demonstration, och jag hade ju ingen aning om vad som skulle hända. Jag hade varit på flera discon och så förut (om än ganska länge sen) med sådan belysning och tyckte att den var jättehäftig.
Jag har aldrig känt något liknande i hela mitt liv, jag trodde nästan att jag skulle dö. Jag hade kvar medvetandet och skrek att dom skulle släcka. Så fort ljuset släcktes så upphörde ryckningarna. Jag hade inte fallit omkull. Jag var så chockad att jag inte började gråta, jag blev tillfrågad om jag hade epilepsi. Den tanken hade inte slagit mig ännu, och jag sa nej. Jag hade inte epilepsi, det måste ha varit en tillfällighet. Tänkte jag då.
Resten av veckan på Boda Borg gick bra då jag aldrig använde mig av ljuset något mer.
Jag började fundera mer på det här om epilepsi, jag började tänka på dom gånger jag åkt bil när solen sken starkt. Så fort jag blundade för att vila så hade jag fått ett litet ryck. Men det var ju inte så farligt, så det hade jag inte tänkt något vidare på.
Det blev dags att göra utredningar, det första EEG:t (koll på hjärnans elektriska impulser) gav inget starkt resultat och dom var osäkra. Så jag fick göra ett till under sömn och då fick jag veta att jag hade en ljuskänslighet som kunde leda till ryckningar. Eftersom att ordet epilepsi inte stod så tänkte jag att det var skönt, då var det inte det. Jag blev kallad till en läkare för samtal.
Väl där så sa läkaren att det stod i hans papper att jag har epilepsi, allt jag kunde svara var "Jaha". Sen så sa han att jag inte får köra bil. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det är klart om det flimrar sådant och jag börjar rycka så fungerar det inte. Jag svarade åter "Jaha". Det var ju tur i alla fall att jag inte börjat ta körkort än. Han frågade om jag ville ha någon medicin, och jag sa att jag nog inte behövde det. Det var ju så pass lite, och det fungerade att blockera om jag höll för ögonen snabbt.
Han frågade om jag hade några frågor. Det stod helt still i huvudet, så jag tackade för mig och fick gå därifrån.
Sedan dess har jag blivit ganska nojig och rädd så fort något blinkar, och det finns knappt några filmer jag kan se helt avslappnat då det ofta förekommer åskväder och "pangpang". Och rum som tänds av lysrör måste jag hålla för ögonen för att gå in i, det är fler än vad jag kunnat ana. Många toaletter till exempel, och korridorer. Det är så mycket jag lägger märke till nu som jag inte gjorde tidigare. Nervositeten gör inte det hela bättre och jag försöker att inte tänka på det.
Överlag så har jag inte haft mer än små "flimmerattacker", vilket innebär att jag smårycker tills jag håller för ögonen eller tills det slutar blinka. Att åka tåg nu på sommaren är inte det lättaste när solen blinkar förbi träden.
Den 10:e juni var jag på konsert för att se Peter Murphy med en kompis, förbandet gick bra att kolla på men dom hade satsat mycket på ljuseffekter till Murphy. Jag klarade inte av att se någonting och fick gömma mig under scenen tills jag kunde smita ut, jag har nog aldrig varit så panikslagen förut. Men det berodde också på att det var så mycket människor runt om att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag skämdes också och kände mig dum, varför hade jag gått dit när jag visste att jag har epilepsi?
Men jag hade sett på honom förr ett och ett halvt år sen, ungefär när jag höll på att redas ut. Det hade gått bra, så jag tänkte att det förhoppningsvis skulle gå bra nu med även om jag var lite orolig.
Som tur var så var dörrarna till lokalen öppna, så jag och min kompis kunde sitta i rummet utanför och lyssna. Ljudet var jättebra, jag lugnade ner mig och lyssnade på musiken istället.
Jag har läst en del om epilepsi och har sett att det finns dieter som kan hjälpa väldigt mycket, som LCHF som går ut på att äta mindre kolhydrater (som pasta, ris och potatis) och äta mer fett. Jag älskar pasta och ris och har förut tänkt att denna diet måste vara hur tråkig som helst. Och fett är ju inte bra för hjärtat. Men om det kan hjälpa mot epilepsin så kan det ju vara värt det, men jag ska prata med en dietist först. Jag vill undvika att äta medicin så långt jag kan, det finns många biverkningar. Men det fungerar ju jättebra för vissa, så vi får väl se.
Att bloggen fått namnet Ryck upp dig är just för att jag själv, och andra som har epilepsi eller känner någon med det, ska påminnas om att se allt som är så fint och bra med livet och att inte haka upp sig på attackerna.
Sen så finns det många olika sorts epilepsi och jag är medveten om att det finns många som har det betydligt värre än jag. Dom får kämpa extra mycket för att rycka upp sig, men det går det med!
Jag känner att det här har blivit ett ganska negativt inlägg och det har inte varit min mening, jag brukar inte hinna tänka så mycket när jag skriver det bara rinner ut som det vill.
Men det är bara att höra av sig om ni har några frågor och funderingar om någonting, så ska jag försöka att svara så gott jag kan. Ta hand om er alla fina!
Du är så fin Line! <3
SvaraRadera